ti, fre 10–18 | ons, to 9–20 | lö, sö 10-17
Information: +358  (0)294 500 401
Växel: +358 (0)294  500 200
Beställda guidningar: +358 (0)294 500 500 (mån-fre 9-15)

Emile-René Ménard

 

Antikens svunna värld utgör motivet i många av Emile-René Ménards (1862–1930) verk. Intresset för den klassiska bildvärlden delade han med många samtida konstnärer. Hos Ménard förenades inflytandet från samtiden med tidiga ungdomsupplevelser – Camille Corot, Jean-François Millet och andra målare från Barbizon-skolan introducerade det idylliska landskapet för den blivande målaren under sina täta besök i hans barndomshem.

Ménard föddes i Paris. Landskapsmålaren René-Joseph Ménard var hans far och filosofen och författaren Ludvig Ménard hans farbror. Han studerade vid William-Adolphe Bouguereaus ateljé och från och med 1880 vid Académie Julian. I hans tidiga landskapsmålningar ser man influenser från de akademiska konstnärerna Pierre Henri de Valenciennes och Jean-Victor Bertin liksom från Jean-François Millets och Camille Corots mer poetiska stil.

Omkring 1898 reste Ménard till de berömda trakterna vid Medelhavet och inspirerades att röra sig i en ny riktning. Resultatet blev stora, visionära, arkadiskt influerade dukar. Pierre Puvis de Chavannes väggmålningar var en viktig inspirationskälla. Ménard målade fresker för biblioteket på École des Hautes Etudes vid Sorbonne och för École des Droits. Senare flyttade han till Varengeville, nära Dieppe, och tillbringade en stor del av de sista åren av sitt liv i Les Lecques i Provence, där han skapade förtätade skymningsscener och mycket intensiva pastorala visioner.